Utvecklingssprång & Trots

Utvecklingssprång, utvecklingsfaser under första året.

Under barnets första år händer så otroligt mycket att vi inte kan föreställa oss! Barnet går från en ”sak” som bara tänker på närhet, sova, äta och besudla sin blöja. Man har nu funnit och kartlagt inte mindre än 7 olika faser under det första året, så det kanske inte är konstigt att våra småttingar blir som förbytta emellanåt.

Sprången kommer ungefär vid följande åldrar:

* 4-5 veckor
* 2 månader
* 2½-3 månader
* 4 månader
* 6 månader
* 9 månader
* 11 månader


Naturligtvis följer inte alla barn schemat slaviskt utan det kan skjutas framåt och bakåt i tid och ibland verkar det som om barnet helt hoppar över ett språng, men det är i själva verket så att barnet inte anfäktas speciellt av just det språnget.

Min första son uppvisade inga tecken på språng förrän han kom till 6 månaders ålder och det språnget som han då skulle igenom, det var första gången jag ens märkte av något som kan kallas språng. Min andra son har kommit till 10 mån innan jag märkte av sprången för första gången, men då blev det med råge istället då han skulle igenom separationsfasen, mer om det senare.

Min tredje son hade 2-3 dagar under de 3 första sprången som jag märkte av sömnproblem och ökad hunger, sedan var det lugnt igen! Däremot så har det krånglats totalt de 2 senaste mån (3-5 mån ålder) och jag är mer eller mindre slut som människa men jag vet, det blir snart lättare igen! Avlastning är ett måste under sådana här perioder!

Alla språng har ungefär samma kännetecken:
Först förbereder sig barnet för språnget och kan kräva extra uppmärksamhet och blir vad man lätt kallar för ”jobbig”. Man känner inte igen sitt barn och undrar vad som är fel, oftast är inget fel utan allt är exakt som det ska vara! Det är bara ack så jobbigt. Barnets jobbighet består oftast av att det inte känner igen sig själv heller och blir frustrerad och allmänt fnoskig. Det är i denna fas som matrutinerna ställs på huvud och barnet kan äta sämre. Sömnen är oftast det tydligaste tecknet, vissa barn går från hela nätter till att knorra och böka nätterna igenom. När det blir lite större kan man ibland ana att det blir blygt och tystlåtet.

Själva språnget kommer och jag går igenom effekterna i språng för språng, längre fram i texten.

Efter språnget kommer fasen där vi känner igen vårt barn igen, och nu med nya kunskaper! Barnet blir åter lugnt, harmoniskt, äter som det ska och sover som det ska. Frustrationen är som bortblåst och solstrålen är tillbaka.

4-5 veckor:
Det är i det här språnget som tårarna oftast kommer första gången. Blicken börjar kunna fokuseras och kräkningarna och raparna blir oftast mindre. Vakenhetsperioderna blir oftast längre. Läs mer

2 månader:
Nu brukar barnet hitta nya leksaker såsom fingrar och tår. Synen förbättras återigen och nu kan det se skuggor, ljus och mönster. Läs mer

2½-3 månader:
Det är oftast inför det här språnget som det börjar uppvisa ”symtom” på att ta ett språng. I det här språnget är det motoriken som får sig ett skutt. Rörelserna blir smidigare, det kan följa rörelser med ögonen. Jollret brukar dyka upp i det här språnget. Även nyanser i syn-, hörsel, smak- och ljudintryck kan uppfattas av barnet. Läs mer

4 månader:
Nu lär sig barnet utforska saker, gripa, vända, vrida, smaka och titta. Kurragömma kan uppskattas då de får grepp om att saker ”syns inte men finns ändå” för att citera en välkänd sång. Många börjar vända sig och motoriken blir större, kryprörelser kan göra sitt intåg. Vissa barn kommer även på hur man använder munnen för att skapa ljud, mamma, pappa och andra små ord är inte ovanliga. Läs mer

6 månader:
Nu börjar barnet förstå att det är litet och världen är stor, om föräldrarna går in i ett annat rum kan barnet bli jätteledset för det uppfattar det som att föräldern försvinner, det kan inte se sin mamma eller pappa mer. Det är nu som nattningsproblemen kan uppstå. Barnet kan skrika förtvivlat vareviga gång det ska sova, köpt öronproppar och försök komma igenom fasen med förståndet i behåll, det går över. Mardrömmar är ingen ovanlig sovkompis i det här språnget. Läs mer

9 månader:
Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar.
Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa).
Nu börjar det första ursinniga ilskan visa sig, barnet testar ”kärleken”. Jag hörde på TV4 Nyhetsmorgon när Louise Hallin var där och pratade om trots att barn trotsar den det älskar! Smickrande javisst, men när man sitter där med femtioelfte bitmärket på axeln eller har en 2-åring som bara vrålar åt en, då är det lätt att glömma en sådan sak. En regel är att ju tryggare barnet är i sin kärlek, desto mer omöjligt är det. Ta nu inte för givet att din stillsamma, medgörliga 9 månaders inte älskar dig, just ditt barn har kanske inte behov av att uttrycka sig på det viset.
Nu under den här fasen är det bra om man kan hålla rutiner och en smått tråkig vardag för barnet. Planera helst inga flyttar eller större omändringar i barnets liv under den här perioden. Ju mer barnet kan koncentrera sig på sin egen omändring desto bättre. Att vara en obstinat bebis behövs för vidare utveckling, om nu ditt barn har behov av det. Många barn går igenom även den här fasen med små ”symtom”. Läs mer

11 månader:
I det här språnget kommer barnet på att saker och ting måste utföras i viss följd, man klär av sig och sedan badar man t ex. Barnets handlingar blir mer och mer medvetna för det. Stå, gå och äta själv är saker som oftast kommer ur detta språnget. Läs mer

2 år: Är jag en dålig förälder?

Svaret på den frågan är oftast, nejdå, inte alls, ditt barn är fullt normalt.

Men vem vill leva med ett rabiat litet monster som bara vrålar?! Jag lovar, det finns en go unge även på andra sidan den här gången också.

Det är nu som barnet börjar upptäcka den egna viljan och det är viktigare än någonsin att föräldrarna håller nitiskt fast vid konsekvens. Har man sagt nej, det blir ingen glass så ska det ta mig tusan inte bli någon glass! Ger man efter för barnet slänger man bara bensin på lågan och nästa gång vet barnet att om det tjatar så får det som det vill!

Kraven på barnet växer och rebellen vaknar, det är 25 grader varmt och strålande sol ute och barnet vill ha gummistövlar till dagis, är det en konflikt att ta?! Ta med sandalerna och låt barnet gå till dagis i gummistövlarna. På kvällen när barnet har somnat gömmer man gummistövlarna och ställer sandalerna på samma plats – tada – morgonen efter går oftast smidigt att få på sandalerna till dagis. Däremot MÅSTE man hålla det man har sagt, har man t ex sagt att det blir ingen glass om barnet inte äter upp middagen så är det en konflikt man måste ta och hålla fast vid sitt ställningstagande – Konsekvent handlande kallas det. Om man ger efter för sitt barn hela tiden eller bara då och då så blir det förvirrat och vet inte vilka regler det har att följa, förvirrade barn blir oftast bråkiga och omedgörliga barn. Alla barn behöver klara regler och konsekvens i sitt liv. Man behöver inte ha många regler utan det räcker med ett fåtal regler och att man FÖLJER dem själv!

Jag kan t ex inte förbjuda mina barn att svära – jag gör det själv, så antingen har jag att välja på att sluta svära eller acceptera att mina barn gör det. Dock kan jag tala om och lära dem olämpligheten med att göra det.

Ge aldrig mer än 2 alternativ! Det är förvirrande för barnet att få frågan "vad vill du ha till frukost?", det abstrakta tänkandet har inte kommit så långt och barnet svarar med stökigt beteende. Fråga istället om barnet vill ha flingor eller macka, eller vad det nu kan vara som erbjuds - 2 alternativ, aldrig mer. Att låta barnet välja och ha klara alternativ lindrar många gånger utbrott och man få småkonflikter istället för världskrig! Samma sak med att låta dem hjälpa till, min 2-åring är en hejare på att ställa in kastruller i skafferiet och grytlock i lådan under ugnen, det är hans uppgift när vi tömmer diskmaskinen och han sköter dem utmärkt!
När det kommer till "kan själv" eller mäkan! (mej kan) här hemma så har vi nästan helt fått bort utbrotten vid köksbordet genom att - när han vill skära sin mat - han får hålla i kniven och så håller jag i hans hand och så skär vi maten, vi får båda som vi vill och det blir lugnt vid matbordet.

En annan viktig sak i den här ålder (och de andra också faktiskt) är att inte dela ut hot som man inte kan genomföra! Säger man att man kommer tömma barnets rum på leksaker om det inte städar, ja då är det bara att släpa fram sopsäckar och tömma rummet om barnet inte städar.

Vi hade en konflikt här hemma med makens ena barn från ett tidigare förhållande, hon hade stulit sin lillebrors nalle och gömt den och fick ultimatum; hon skulle gå upp på sitt rum och plocka fram allt som hon hade tagit och sedan skulle jag och hennes pappa gå upp på rummet och leta. Hon hade en favorittröja som vi redan tagit i beslag när vi kom på henne med nallen, en tröja som de lekte maskerad med. Hotet till detta blev att om vi hittade något utöver det hon eventuellt hämtade, så åkte tröjan i soporna! En parentes i det hela är att hennes mamma tog leksaker, när dottern misskötte sig, och ställde upp på vinden och så fick dottern förtjäna tillbaka sina leksaker. Denna vetskap finns i dottern varpå hon högaktningsfullt struntar i vad man säger till henne för leksakerna hamnade ju ”bara” på vinden. Här har vi förklarat för henne att vi har ingen vind så vi slänger sakerna istället. Nu tillbaka… Dottern sa att hon inte hade något mer på rummet som hon hade stulit och detta gjorde hon som vanligt i en uppnosig ton. Vi gick upp på hennes rum och hittade omgående en utav mina kristaller under hennes kudde. Tröjan åkte i soporna!

Att dela ut hot som ”jag spikar upp dig på väggen”, ”Det blir inga julklappar/födelsedagspresenter” osv fungerar inte, du kommer inte kunna genomföra uppspikningen pga gällande lagar i Sverige (skämt åsido) och hotet om julklappar och födelsedagspresenter ligger för långt fram i tiden, det blir för abstrakt.
Hot som att barnet får gå och lägga sig direkt biter bra, alternativ att barnet får vara med och stoppa leksaker i sopsäcken t ex. Hot skall delas ut omgående och kunna genomföras! Och det ÄR inte fult att hota och muta... inte i min värld i alla fall, så länge hot är genomförbara och kommer direkt eller mutorna är vettiga.

Något annat - som fungerar utmärkt hos oss - är timeout-plats. Alltså inte skamplats utan en plats där man sitter tills man har lugnat ner sig. Vi har en trappa till ovanvåningen som verkar som en sådan plats. När de får utbrott eller inte lyssnar på vad vi säger till dem, så får de sitta och lugna ner sig i trappan, trappan är också vårt "hot" när det kommer så långt. De får en tillsägelse, lyssnar de inte då får de en varning om trappan och varför de hamnar i trappan, hjälper inte det så blir de på tillsägning nr 3 ombedda att gå och sätta sig i trappan. Där sitter de i lika många minuter som de är gamla. När vi sätter dem där förklarar vi för dem varför de sitter där.
När det är dags att gå ner från trappan så pratar vi igen om ifall de förstår varför vi satte dem i trappen. Till 95% räcker det med att vi frågar om de ska sitta i trappen istället, så fattar de att de är snett ute.

Att hålla en jämn blodsockerhalt och ha utvilade barn är ett annat - ibland inte helt enkelt - sätt att ha lite konflikter, hungriga barn är sura, griniga och framför allt extremt konfliktbenägna. Vår 2:a har ett sjujäkla humör när han är hungrig, han bråkar om ALLT! Ibland känns det som att det blir bråk bara för att det ska bråkas, inte för att han nödvändigtvis MÅSTE ha det så...

Detta var lite om utvecklingssprång och liiiiite om trots, det man som förälder bör och SKALL tänka på är att ha solklara regler, vara konsekvent och att barn gör som du gör, inte som du säger. Sedan skadar det inte att tänka på att du INTE ÄR dålig förälder om du vrålar till på ditt barn! Alla blir trötta och frustrerade någon gång! Däremot att alltid gapa och skrika på barnen hjälper föga, det kommer bara att ligga dig i fatet längre fram. Man uppnår mycket mer resultat snabbare genom att sitta ner på barnets nivå och prata med dem istället för att skrika. Lätt att säga, jag vet…

Å andra sidan kan det bli för mycket prat, en barn mellan 2-3 års ålder tappar man snart bort om man ska vara tokpedagogisk och prata om saker och ting. Kommer man i en situation där man egentligen bara behöver säga "nej - låt bli", och istället har en lååååång utläggning om varför, då har man tappar bort barnet efter ett fåtal ord och allt går om intet. Handlar det t ex om att inte äta godis i affären så räcker det att säga "nej - vi måste betala föst" och någon längre utläggning behövs inte. Jag är hundmänniska också och jag måste faktiskt säga att hunduppfostran skiljer sig inte speciellt mycket från barnuppfostran, och tvärtom... och hundar kräver korta "order", nåt annat finns inte! Man säger inte till en hund: -"Man plockar inte ner och leker med leksakerna i affären, tänk när någon köper den och den är smutsig, då blir de ju ledsna om du redan har lekt med den och smutsat ner den". Inte heller barn behöver så långa utläggningar, särskilt inte med tanke på att när du har kommit till ordet "affären" så har barnet tappat intresset för vad du säger och glider iväg i sin egen lilla värld och har ingen som helst koll på vad du säger, trots att de kanske säger "jag förstår" när du frågar om de förstår vad du säger, de vet vilket svar som efterfrågas och du får det.
Det räcker så fint med: -"Nej, den är inte vår, då leker vi inte med den". Ställer barnet då frågan varför de inte får leka med den, då är det läge med utökat svar, barnet efterfrågar själv mer information och först då är det mottagligt för den.
Både hundar och barn behöver;

* Konsekvens - nej är nej och samma handlande varje gång, inte nåt tramsande om att ena dagen får de äta frukost framför tv:n t ex och andra dagen får de inte äta frukost framför tv. Snacka om att förvirra sitt stackars barn.
* Kärlek - och det i MASSOR!!!!! Tala om för ditt barn (och din hund) flera gånger om dagen att du älskar det! När ni är ovänner så förklara; "Jag älskar dig fast vi är ovänner, precis som jag älskar pappa/mamma fast vi ibland är ovänner".
* Solklara regler - Vi ljuger inte, behandlar varandra med respekt (för abstrakt för små barn), vi slåss inte och vi lyssnar på varandra.... till exempel....

Trots är inte här för att stanna, det försvinner, så småningom…


Källa till fakta: Trotsboken – om barns trots, utveckling och mognad, skriven av Malin Alvén och Kristina Hofsten. Samt mina egna erfarenheter...